Översvämningsläger i Tjeckien

Jag läser boken “Världens Chans - Ny möjlighet för Sverige” av Stefan Edman på färjan till Gdansk och på tåget vidare mot Prag. Boken handlar bland annat om hur vi i framtiden kan undvika översvämningar orsakade av förstärkt växthuseffekt. Det är augusti 2002 och jag är på väg till Tjeckien för att jobba med efterarbetena till en enorm översvämning som drabbat stora delar av Centraleuropa. På tåget till Poznan träffade jag en otroligt gullig sexåring och hennes mormor. Mormodern talade god svenska efter några års arbetande på Grythyttan.

Byn jag ska jobba i heter Novo Kopisty och ligger nära där floden Ohre rinner ner i Labe och har ca 300 invånare. Eftersom lägret, som handlade om att hjälpa människor som fått sina hus och hem förstörda av en flodvåg, var av ”katastrofhjälptyp” blev lägergruppen lite av en ”svängdörr”, människor kom spontat eller planerat, jobbade så länge – eller kort – de kunde och lämnade sedan lägret.

Uttrycket “som en flodvåg dragit fram” har fått en ny innebörd för mig. I “Michael” hus stod vattnet till axlarna. Det kommer att kosta honom totalt 300 000Kz att reparera allt (ca 100 000kr). Statsbidraget är på 13 000Kz. Han hade ingen försäkring eftersom han precis blivit klar med en reparation av huset när vågen kom. Om man nu ska kalla det en flodvåg då den var 20x10km och stannade i 16 dagar. Området blev kontaminerat efter utsläpp från kemfabriker och från utslagna avloppsreningsverk och är därför oodlingsbart i 3-5 år. Pga av smittorisken från den kontaminerade jorden desinfekteras det mesta med klor, och händerna luktar ständigt badhus.

De typiska arbetsuppgifterna består i att hugga och spätta loss betong från väggar av golv och forsla bort dem. När det gamla, trasiga och kontaminerade delarna är ute ur husen gjuts nya golv och väggarna får ett nytt ytskikt.

En dag arbetade vi en skola. I ett av rummen stod ett piano som någon började spela på: tänk att få hugga betong i tonerna till “Ballada para Adelina” av Richard Cleyderman! Det händer bara på läger, tro mig.

Vi äter kantinmat i ett militärtält och sover i en förläggning i staden Lovosice 15 km västerut. Till Lovosice får vi skjuts med en polis och hans “Skoda Favorit”. Han kör oss 11 åt gången! Sedan dess har vi börjat kalla den lilla bilen för Autobus eller Czech Transport System.

Trots att arbetet är fysikt tungt spelar vi fotboll varje kväll och träffas på pubben innan sängdax. En kväll på pubben träffade jag en man som rabblade alla betydande svenska sportresultat sedan 60-talet! Han hade lärt sig engelska genom att läsa en engelsk ordbok på toaletten. Själv blev man tvingad att plugga engelska i hur många år som helst i grundskolan och gymnasiet och gjorde allt för att slippa undan…

När husen i Novo Kopisty ansågs ha fått tillräckligt med akuthjälp förflyttades vi till Tuhan, en by med 500 invånare 30 km från Prag. I Tuhan sattes vi i jobb direkt och vi rev två rum och ett golv på tre timmar!

Eftersom vi precis hade anlänt hade inte alla funktioner kommit igång, så vi blev anvisade att äta middag på den lokala pubben, en middag jag sent kommer att glömma. Längs en vägg med konserver med leverpastej, sardiner och makrill, en vägg med pasta och nudlar, en drickback med bröd och mjukost. Utanför puben en vattenkokare. “Varsågod och ät middag, ta vad ni vill ha!”.

De sista dagarna i Tuhan har skilt sig från de i Novo Kopisty. Nu är vi bara några få kvar från den ursprungliga gruppen (det har dykt upp en annan internationell grupp, men som vi inte har så mycket med att göra) men vi har blivit otroligt tajta. Det är mycket skratt, sång, dans och lekar blandat med en otrolig arbetsmoral. Lilou har blivit otroligt bra på engelska på bara en vecka och är alltid lika gullig. Noe bangar aldrig på några upptåg och Maria sjunger sina vackra estniska visor och är bara cool. Jag och Noe hade en ”Mr Wet T-shirt tävling”, den av oss som jobbade hårdast och fick svettigast T-shirt vann. Noe utsågs av Maria till vinnare. De gamla gummorna vi jobbar för i husen måste tycka vi är smått galna som reser så långt för att komma och arbeta hårt, gratis, och bete sig som dagisbarn! Men ack så lycklig man blir, det här är själavård i dess väsentligaste form!

Sitter i ett regnigt Prag. I regnet ter sig inte Prag så fantastiskt som många påstår. Det finns stora områden med gamla byggnader, men de berör mig inte. Stan ger mig en känsla av alltför mycket flirtande med dollarturismen. När jag ändå är inne på Prag, jag tror mig ha upptäckt att jag vill bo i en större stad men resa på landsbygden. Det tar så lång tid att komma in under ytan i städerna.

Prags tunnelbana är till stora delar avstängd och kommer vara så fram till i bästa fall jul 2002 och i troligast fall i ett år. Skämten går redan om ”submarine system” istället för ”subway”. 25 % av Tjeckiens yta har berörts av översvämningen. 5 % är kontaminerade och får inte odlas. Under 1800-talet var det flera stora översvämningar i Tjeckien men inga under 1900 förrän 1998, så många tror att det kan bli fler översvämningar under 2000-talet. Så husen som nu repareras kan i värsta fall behöva renoveras på liknande sätt igen inom de kommande decennierna.

Detta är det bästa jag gjort på länge, kanske rent av mina bästa veckor någonsin. När jag skriver detta förstår jag att texten själv inte lyckas förmedla atmosfären oss emellan, till det är min penna alldeles för stel, men oavsett hur bra en skildring kan bli så måste nog ändå stämningen upplevas för att göra sig rättvisa!

Av: Andreas Skälegård, 2002