Arbetsläger i solen

Onsdag morgon klockan nio- Collecchio, norra Italien. Det är den fjortonde juni och första dagen på jobbet. Vi står mitt ute i något som liknar ett improviserat skolmatsalskök i Nevicati parken i Collecchio, elva volontärer från sammanlagt åtta olika länder. Köket är lyckligtvis täckt av korrugerad plåt och på så vis slipper vi undan en del av den tryckande värmen som redan så här tidigt på morgonen gör sig alltför påmind. Solen steker och vattnet i vattenflaskorna blir väldigt snabbt allt annat än kallt. Under den här plåten, i det här skolmatsalsköket står vi alltså, redo att börja vår två veckors frivilliga tjänstgöring för att göra den lokala Multikulturella festivalen ”Festa Multi Culturale” till en oförglömlig upplevelse för alla inblandade.

Söndag morgon klockan nio. Det har gått fyra dagar sen vi först satte vå fot i Nevicati parken och beredvilligheten är som bortblåst. Ingen är i tid till frukosten som vi lagar tillsammans ute i parken. Så sakteligen kommer vi så dit, en och en, eller i små grupper, sätter oss ner och väntar mycket oförskämt på att någon ska ge oss kaffe så att vi får en chans att vakna till liv. Vi minns gårdagsmorgonen som en tid då vi fortfarande idealistiskt ansträngde oss för att iordningsställa festivalområdet i bästa skick innan besökarna skulle anlända. Men vi minns också gårdagskvällen, då vi efter att ha jobbat tretton timmar inte brydde oss ett dugg om hur stället såg ut, inte brydde oss om hur många kastruller med fastklibbade matresterna vi lömnade till nästa dag, eller hur många ölburkar som låg utspridda i gräset. Att stiga upp klockan åtta för att börja jobba efter att ha kommit tillbaka till vårt vandrarhemmet först klockan halv tre på morgonen kändes tungt.Vi hade jobbat vår första festivalkväll och vi var utomordentligt trötta.

Redan efter en av festivalens fem kvällar kunde vi börja se brister i organisationen och strukturer, brister som gjorde att det ädla syftet: att skapa en mötesplats för nyanlända invandrargrupper och den italienska lokalbefolkningen, inte riktigt kunde uppfyllas. Anledningen till vår trötthet och håglöshet denna söndagsmorgon var således inte bara ett resultat av hårt arbete utan också av insikten att vårt arbete kanske inte gav exakt de resultat vi ville att det skulle ge. Som volontärer utskickade av SCI, Service Civil International, eller som jag, av deras svenska gren IAL, Internationella arbetslag, hade vi en drivkraft att både få lära oss och lära ut det vi kunde, i vanlig lägeranda. Ge och ta. SCI förmedlar varje år hundratals platser på arbets/volontär läger runt om i världen, främst i Europa. När jag läste lägerbeskrivningen för det här lägret blev jag så exalterad. Man skulle få möta lokala politiker och grupper av invandrare i området och diskutera europeisk och kanske främst italienskmMigrations och integrationspolitik. Eftersom att det inte finns något som jag tycker är mer intressant än just detta så ansökte jag förstås, då rätt ignorant inför faktumet att lägerbeskrivningen också omtalade städning, jag som många av de andra lägerdeltagarna. Och nu satt vi här kring frukostbordet, redo att plocka undan vår frukost och börja städa köket igen. Desinficera, lösa fettfläckar, desinficera, lösa fettfläckar och skrubba intorkade matrester med iskallt vatten.

Lördag den 24de juni klockan halv elva på kvällen. Jag har aldrig varit så här trött i hela mitt liv. Men nu är festivalen inne på sin fjärde kväll och vi har nu hjälp av en massa av byns gymnasieelever för att klara av arbetsbördan. När man, om än så bara för en kort stund, hinner springa iväg och se på något band spela eller någon grupp dansa, eller smaka maten från något av de alla köken, eller småpratat med någon på rätt så taskig italienska, då får man energi och kan fortsätta ett tag till. Den här helgen har vi på grund av dålig struktur och organisation blivit ivägskuffade från vårt vandrarhem och jag och en slovenska och en finsk tjej bor nu inne i Parma, hos en väldigt italiensk och rättvisemärktfanatisk familj. Här får vi rättvisemärkt nutella till frukost och starkt italienskt kaffe. Fortfarande sena kvällar och tidiga morgnar och huvudet är inte helt på plats i alla lägen. Kaffe gör stor skillnad i såna lägen.

När vi diskuterar och sammanfattar är vi nog alla lite besvikna. Integration är det enda jag vill jobba med, och många av de andra är också väldigt intresserade av frågan. Varför har vi då bara fått städa i två veckor trots att vi skulle få delta i alla möjliga debatter? Antagligen därför att volontärorganisationen skulle ha mycket svårt att få någon att komma till deras läger om de inte lockade med lite utmanande tankeverksamhet. Jag trodde att den här festivalen som nu var inne på sitt tionde år skulle ge mig en massa idéer och att jag skulle lära mig en massa nytt. Och visst, jag kan desinficera och nu kan jag också bära flera brickor på en gång, som en riktig servitris, men det var inte det jag kom hit för. Festivalen i sig lärde mig inte mycket alls om det jag ville lära mig, om hur man kan jobba på lokal nivå för att överbrygga avstånd mellan människor från olika grupper.

Att invandrare bjuds in och får visa upp sin konst, sin dans och sin musik är inget nytt, det är man van vid från diverse sammanhang. Att invandrarna dessutom får chansen att visa italienarna sin egen matkultur är väl något som vi är ännu mer vana vid. Varje gatukök säljer falafel och kebab, varje stadsfestival bjuder på ännu mer exotiska rätter. Antagligen öppnar alla dessa färgglada föreställningar ögonen på vissa, men de kan inte vara många som har missat att befolkningssammansättningen i deras hembygd har förändrats de senaste tjugo åren och att den kommer att fortsätta att förändras. Perspektivet måste skiftas från att ”dem” visas upp för “oss”, till att alla deltar på samma villkor, på samma sätt. Den enda integrationen och kulturmötet som tog plats under festivalen var den mellan oss volontärer, och det ger ännu mer stöd för min redan fast åsikt att ingen integration någonsin kan ske utan samarbete.

Söndagen den 2 juli sitter jag på en buss till Sarajevo. Bestämde mig för att ta semester efter arbetslägret (som jag betalade för att delta på, som jag frivilligt gav mig in på, som jag inte vill påminnas om). Nu vaknar kroppen och hjärnan till liv igen. Jag försöker glömma muskelvärken och komma ihåg tankarna, funderingarna. Trots allt slit och all besvikelse så funderar jag redan på var jag ska åka nästa år.

Tove Eliasson, 2006