Armenien

Den 19 juni 2007 reste jag från Sverige för att delta i ett volontärläger i Armenien. Varför just Armenien? Dels för att det var ett land jag var nyfiken på, en del av världen som jag inte sett någonting utav. Dels för att just det lägret jag valde att söka tilltalade mig utifrån projektbeskrivningen. Under tre veckor skulle jag och 6 andra internationella volontärer tillsammans med 6 armeniska volontärer hjälpa till i en SOS barnby och göra sommarlovet extra roligt för barnen boende i byn. För mig var det en fantastisk chans att få se mer av hur arbetet fungerar i en SOS barnby samt få nya vänner och göra en volontär insatts under mitt sommarlov.

Själv idén med SOS-barnbyar är att skapa en trygg uppväxtmiljö för föräldralösa barn och ge dem förutsättningar för en ljusare framtid. Den barnbyn där vi utförde vårat volontärarbete var belägen ca 1,5 mil utanför huvudstaden Yerevan. Vi var alltså 7 så kallade internationella volontärer från olika delar av världen samt 6 armeniska volontärer och vi bodde tillsammans i ett utav husen i barnbyn. Varje dag hade två av volontärerna kökstjänst och var befriad från det andra arbetet men ansvarig för frukost, lunch och kvällsmat. Min erfarenhet, som jag tror att många är villiga att bekräfta, är att när man bor tillsammans på det viset lär man känna varandra så grymt mycket snabbare och på ett helt annat sätt än vad man hade gjort annars. Från början var vi alla främlingar men i slutet vänner och en grupp som blivit tvungna att fungera tillsammans som ett lag. Även om det inte alla gånger var så enkelt.

Så till arbetet som vi var där för att utföra. Arbetet bestod utav två delar. Den första delen var att under förmiddagarna måla husen i byn, som barnen bodde i tillsammans med sina nya familjer. Husen behövde målas om men de hade inte pengar till att betala för arbetet och det var där vi kom in i bilden. Under våra tre veckor var målet att vi skulle hinna måla om 5 av 13 hus vilket vi också nätt och jämt klarade av. Ett arbete som vissa dagar var tröttande i värmen och till en början svårorganiserat. Vem skulle göra vad? Exakt hur skulle det göras? Men med tiden löste det sig och inom gruppen specialiserade vi oss på olika saker. Jag, tillsammans med en av de armeniska killarna, målade alla bjälkar precis under taket vilket gör att jag nu är en fena på att balansera på rangliga stegar med armarna i luften. Den andra delen utav jobbet bestod utav att under eftermiddagarna spendera tid med barnen i SOS-barnbyn samt planera aktiviteter för dem. Den delen av arbetet visade sig vara svårare än målandet och långt svårare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig innan jag reste iväg. Varför? Till att börja med var vi mer än lovligt trötta efter våra fem timmars målande på förmiddagarna och energin tröt fram emot eftermiddagen. En annan anledning var att vi var 13 personer med olika idéer och viljor men i huvudsak var det språket som hela tiden satte käppar i hjulet för oss. Personalen och barnen i SOS barnbyn pratade näst intill ingen engelska men däremot ryska. Tyvärr var det ingen av oss internationella volontärer som behärskade det ryska språket och därför var vi hela tiden beroende av de armeniska volontärerna. Det var en frustrerande situation för oss alla och skapade en känsla av att man inte riktigt kunde göra exakt så mycket som man ville. Därför tror jag att en bra idé till nästa år är att prioritera sökanden som kan ryska, både för volontärernas skull såväl som för barnens.

Men tiden i Armenien var inte bara arbete. På kvällarna hängde vi oftast i vårat hus, lyssnade på musik och lekte lekar eller bara läste. Allt beroende på hur mycket energi man hade kvar efter sitt dagsverke. På helgerna hade vi tid över för att turista och se lite mer av Armenien t.ex. grillning vid Sevan-sjön, monumentet till minne av folkmordet och jag vet inte hur många kyrkor. Jag var nog inte riktigt beredd på att allt skulle vara så organiserat och alltid tillsammans med hela gruppen och om man lider av jag-vill-upptäcka-saker-på-egen-hand-sjukan rekommenderar jag att man sätter undan lite tid antingen innan eller efter lägret för detta. Jag kan även varmt rekommendera huvudstaden Yerevan som snabbt klättrade upp på listan över en av mina favoritstäder.

För att runda av tror jag att den värdefullaste kunskapen jag har med mig hem är mer erfarenheter i hur det är jobba i en grupp tillsammans med människor med så olika bakgrund. Hur svårt det vissa gånger kan vara, hur mycket missförstånd som kan uppstå men framför allt hur fantastiskt roligt det också är. När vi gick runt i byn där vi bodde sista dagen och såg vårat avslutade arbete, våra fem ommålade hus som lyste mycket starkare i rosa, mintgrönt och ljusblått än alla andra hus. Barnen som sprang omkring och frenetiskt gjorde klappleken ”my name is x baby” om och om igen. Då kände jag en enorm stolthet över att varit en av dem som varit med och utfört allt detta arbete och lika stolt över att vi som grupp, trots olikheter, tillsammans lyckades ro detta iland.