En knapp månads arabiska-studier i Marocko

Den 5 maj i år åkte jag via Madrid till Casablanca för att deltaga i mitt andra arbetsläger någonsin. Under knappt fyra veckor skulle jag lära mig grunderna i arabiska och bo hos en värdfamilj i den marockanska huvudstaden Rabat. Precis som lägret förra året var detta tidigt på säsongen så jag räknade med att uppslutningen skulle vara rätt dålig. Själva lyckades jag komma ifrån på grund av att allt skolarbete i princip var klart. Mycket riktigt var vi få, fyra stycken. Två tyska tjejer, en amerikansk tjej och så jag. Väl framme hämtades jag på stationen av Izzet, programkoordinator för CSM, IAL:s partnerorganisation i Marocko. Vi åkte till organisationens kontor där jag fick träffa de andra tillresta volontärerna samt de involverade i CSM i Rabat med vilka vi skulle umgås mest. Första kvällen bjöds det på vattenpipa, shisha, samt det klassiska marockanska mint-teet som man småningom skulle bli så van vid att dricka. Senare på kvällen åkte vi med stora 70- och 80-talsmercedesar till Youssoufia, det otroligt tättbefolkade och ganska fattiga område där våra värdar bodde. Redan första kvällen fick vi uppleva larmet när böneutroparna i de otaliga moskéerna i området kallade till bön. Folk bodde som sagt otroligt tätt och moskéerna var många. Satt man på takterrassen när böneutroparna satte igång var ljudet öronbedövande. De första dagarna fick vi tid på oss att tillsammans med våra värdar se oss omkring i Rabat. Staden är inte speciellt “turistig”, ärligt talat finns där inte jättemycket att se som turist. Framförallt är staden landets administrativa centrum. Vi blev visade runt av våra värdar. Som så många andra i Marocko var flertalet av de arbetslösa. Några hade lite ströjobb och någon enstaka hade ett fast jobb. För dem är engagemanget i CSM ett sätt att ha något att göra om dagarna. Förutom att arrangera läger för utländska volontärer så gör de mycket volontärarbete för exempelvis lokala skolor som har ont om pengar. En söndag var vi alla med och målade en skola i området. Många av våra värdars vänner, som vi ofta stötte på i kvarteren hemmavid, gled mest omkring och gjorde ingenting. För många unga marockaner är drömmen att på något sätt ta sig till Europa eller USA och där jobba sig upp och bli rik. Som marockan är det i princip omöjligt att få visum till att resa in i Europa. Någon nämnde siffror som 90% avslag på visumansökningar.

Veckodagarna i Youssoufia såg ungefär ut på följande sätt: man vaknade och åt frukost runt halv nio. Ungefär runt halv tio (marockaner är inte så mycket för punktlighet) samlades vi i ett provisoriskt klassrum längst ned i huset där Izzet bodde med sin fru och deras dotter, sin far, mor, två systrar, bror och systerson. Alla våra värdar bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar vilket är väldigt vanligt. Det är först när man har råd att gifta sig och bygga ett eget hus som man flyttar ut. I Marocko bygger många sina egna hus och bestämmer då själva hur det ska se ut. Många väljer att låta bottenvåningen innehålla en mindre lägenhet eller butikslokal som man kan hyra ut. I detta fallet användes denna lägenhet som skollokal. Där hade vi undervisning fram till runt halv ett förutom på fredagar då veckans viktigaste bön gjorde att alla affärer och skolor, så även vår, stängde tidigare. Vad gäller själva undervisningen så fick vi börja med att lära oss att skriva och uttala samtliga bokstäver i det arabiska alfabetet. Detta tog ett bra tag och då vi inte hade speciellt intensiva dagar så lärde man sig inte jättemycket. Vi fick förutom att skriva och läsa alfabetet även lära oss att räkna, föra enklare samtal samt konstruera meningar. Dock var det en lite speciell situation eftersom vi pluggade klassisk arabiska, en dialekt som i mångt och mycket skiljer sig från marockansk arabiska. Marockansk arabiska ska tydligen vara den dialekt som är mest olik den ursprungliga klassiska varianten. Dock kunde man göra sig förstådd med viss möda och detta underlättade betydligt. Folk man träffade första gången fick ofta en märkbart annorlunda inställning till en om man visade att man kunde lite arabiska. När vi utlänningar själva reste till Fes som “turister” var det betydligen lättare att värja sig när man kunde några fraser. Våra värdar hade samma inställning som jag hade när bestämde mig för att åka, att plugga arabiska är svårt och grunderna kan vara kul att kunna, men framförallt så var vi där för att få uppleva den marockanska kulturen. Efter skolans slut gick man hem och åt lunch hos värdfamiljen. Sen var det ofta samling vid “the meeting point” varpå vi åkte in till staden, gick till något café och spelade biljard eller något annat. Under tiden vi var där var det en gratisfestival på olika platser i stan och under denna tid åkte vi ofta och såg något band. Bland annat spelade Whitney Houston, vid sidan av stora arabiska artister som till exempel Amir Diab. Sen när man kom tillbaka hem på kvällen var det kvällsmat. Normalt sett äter man kvällsmat runt nio-tio.

De flesta yngre marockaner pratar bra franska. Franska används som administrativt språk och i skolorna sker den mesta undervisningen på franska. Det har till och med gått så långt att den arabiska överklassen tydligen inte lär sina barn att tala arabiska utan de pratar istället bara franska med dem. Som utomstående kändes detta, minst sagt, väldigt bisarrt. Vad gäller äldre marockaner så talar inte alla franska. I min värdfamilj pratade föräldrarna bara arabiska vilket gjorde att vi fick kommunicera via min värdbror som jag talade engelska och franska med.

På helgerna hade vi ingen skola. En av helgerna åkte vi på en utflykt i en krängande buss till den lilla bergsbyn Chefchaouen i Rif-bergen. Staden är bland annat känd för sina blåkalkade hus. En annan helg åkte vi volontärer själva till till staden Fes, känd för sin väldigt gamla medina (den äldre arabiska delen av marockanska städer. De nyare delarna som kom till under tiden då Marocko var franskt protektoriat kallas Ville Nouvelle).

Klimatet var torrt och varmt, i maj blev det ofta uppemot 25-30 grader på dagarna. Solen går ner runt klockan 19 och kvällarna är ofta svala. Eftersom vi umgicks med marockaner så gjorde vi som de och undvek att vara ute i solen allt för mycket. Därav min blygsamma solbränna när jag väl var hemma igen. Det är inte “fint” att vara mörk i Marocko. Ju ljusare hy du har, desto finare anses du vara. En fin dag åkte vi till en närliggande mindre stad utanför Rabat och badade i Atlanten vid en fin sandstrand. Vissa dagar regnade det, vilket var ganska skönt då det blev lugnt och fridfullt på de annars av folk överhopade gatorna. I Chefchaouen var det regnigt och så kallt att jag faktiskt frös i mina inte så varma kläder.

Vad gäller maten så var den oftast väldigt god. Couscous äter man normalt sett bara på fredagar, då efter den stora bönen, samt vid högtidliga tillfällen som bröllop eller begravningar. Annars är det mycket grytor på linser och baljväxter. Även om det “inte finns något som kallas vegetarianer” i Marocko, så är mycket av kosten vegetarisk. Kyckling är väldigt vanligt också. Man äter med höger hand från en gemensam tallrik och oftast med bröd som man använder för att få upp maten. Ibland äter man vissa saker med sked. Efter maten så är det te och åter mer te som gäller. Man blev snart som beroende men eftersom det är så extremt mycket socker i teet så fick man börja borsta tänderna efter varje måltid också… Överlag så är marockaner mycket för sötsaker och annat sött. Mycket olika bakelser som man kunde köpa för någon krona i en av de otaliga små butikerna som fanns överallt i kvarteret och som bestod av en disk och lager bakom det, lite som en kiosk eller en gammal svensk lanthandel. Dessa kakor, framförallt några som kallades “milfay” rekommenderas. Coca Cola finns överallt, ofta får man dricka “Coca” eller någon annan läsk till maten.

Vänster hand äter man alltså inte med från den gemensamma tallriken, detta då man använder den för att torka sig med när man går på toa. Toalettpapper finns att köpa men få marockaner verkar använda det. Man torkar sig med handen och tvättar denna i en liten kran inne på toan. I många nyare hus finns, förutom de arabiska toaletterna där man sitter på huk ovanför ett hål, ofta en europeisk toalett. Så var fallet i huset jag bodde. Vi hade dock ingen dusch så en gång i veckan gick jag och min värdbror till ett allmänt “dusch”-hus, en så kallad hammam, som lite liknar ungerska badhus. Där skrubbar man sig ren under nästan rituella former. En trevlig och avslappnande upplevelse.

Sammanfattningsvis var Marocko en otroligt häftig upplevelse. Det var min första resa utanför Europa och man fick sig både en och flera tankeställare. Folk var överlag väldigt gästvänliga, det märktes hela tiden. Som vit blev man uttittad överallt. Som man var det inte så farligt, men för tjejerna var det desto värre stundtals. Gick de omkring utan sällskap av någon av oss killar så var det folk som skrek och ibland till och med följde efter dem. Marocko är långt ifrån jämställt och kvinnans ställning är långt ifrån mannens. Marockanska kvinnor håller på sig och deras existens omges av diverse skrivna och oskrivna regler. Gå inte ut sent på kvällen, gå inte utan sällskap med en manlig släktning, klä dig inte utmanande, skyl dina ben och dina axlar. Även om sitautionen blivit bättre på senare år finns det otroligt mycket att göra för att förbättra kvinnans ställning i Marocko. Västerländska kvinnor ses som “fritt byte”, går de själva och om de, Gud förbjude, har kjol på sig är det tydligen fritt fram för alla män. Jag vill inte avskräcka någon kvinna från att åka på läger i Marocko, vi blev alla extremt väl omhändertagna av våra värdar, men det skadar inte att känna till lite hur det kan vara att vistas där som västerländsk kvinna.

Vad gäller politik blev det väldigt tydligt hur stor roll kungen, Mohammed VI, spelar för landets politik. Parlamentet har visserligen makt men i slutändan ligger besluten alltid hos kungen. Även om han uppenbarligen har ett stort folkligt stöd, hans porträtt hänger i princip i varenda affär i hela landet, så fick man intrycket av att han var lite som en diktator som alla var tvungna att gilla. Hans makt kan exemplifieras med det faktum att han kontrollerar ONA, det största företaget i Marocko. Det har monopol på diverse handelsvaror och tjänster, exempelvis är ONCF, motsvarigheten till svenska SJ, en del av ONA.

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med lägret. Det var en upplevelse utöver det vanliga och jag är glad att jag tog chansen. Vi blev alla väldigt väl omhändertagna av såväl värdar som värdfamiljer och det var med väldigt blandade känslor man åkte hem till Sverige.

Erik Persson