Färöarna - ett historiskt läger i dubbel bemärkelse

Telefonen ringde. ”Hej pappa!” sa min dotter. ”Jag ska resa på IAL-läger!” fortsatte hon glatt. Inom mig vakande tusen minnen till liv. Det fanns en tid för länge sedan då jag också åkte på IAL-läger. För en generation sedan, på 70-talet närmare bestämt… ”Va! Finns IAL kvar?” frågade jag förvånad. ”Jo, och de har en hemsida också!”

Naturligtvis var jag tvungen att besöka den så snart hon lagt på. Jag upptäckte till min glädje att föreningen tycktes leva vidare och att det fanns forum för reseberättelser. Och jag kunde bara inte låta bli att skriva lite. Visserligen är gubben gammal nu, men samma längtan, samma önskan upplevelser som då drev mig, driver fortfarande ungdomen. Det är helt fantastiskt!

Så här var det…

Ett blygrått hav omgav mig med en tomhet som varade ända till horisonten. Jag befann mig ombord på m/s England, ett fartyg på 8117 bruttoregisterton som stävade mot Färöarna. Den hårda vinden som förut varit rakt förlig, hade vridit mera mot sydväst och avtagit i styrka. Oförtrutet stod färöingarna och spejade mot horisonten efter de första tecknen på land. Snart skulle dessa vindpinade öar komma att bli synliga.

Så dök då den första ön upp ur diset. En hög klippa, lika grå som molndiset som omgav den. En av Färöarna. Ett underligt ställe att resa till egentligen. Tre veckor skulle jag bo och arbeta på dessa öar.

”Varför?” frågade jag mig själv. Reste jag av nyfikenhet eller för att träffa nya människor? Var det för att uppleva något slags äventyr eller för möjligheten att göra något av värde för andra som drev mig? Jag hade varit ute med IAL förut och jag visste egentligen redan svaret. Framför mig låg en härlig tid, fylld med stimulerande möten med nya människor och miljöer. När jag en dag skulle resa hem, skulle jag också känna tillfredsställelsen över att ha uträttat något, bidragit med något som skulle komma att bli till nytta för andra.

Fartyget angjorde Thorshavn och vi gick där ombord på en fiskebåt skulle föra oss över till den lilla ön Hestur där vi skulle ha vårt läger. Vi stod på däck och såg hur man tog ombord lasten. Det var inte speciellt mycket, men desto märkligare. En vitmålad kista lyftes med hjälp av en kran ombord och försvann ner i lastrummets gapande inre. I aktern hängde flaggan på halv stång och slog kraftigt i vinden.

Längs en klippig kust, där fåglarna häckade i hundratals, gungade båten fram över ett gråsvart hav där skummet fräste. Lunnefåglar flaxande förbi, medan måsfåglar av olika slag lugnt och avmätt svävade på uppvindarna som en värdig eskort.

Så dök ön Hestur upp ur dimmolnen och snart kunde vi även urskilja den lilla byn med dess lysande, färggranna hus. Folk var i rörelse mot hamnen och de stod tysta där och tittade då båten angjorde kajen. Naturligtvis var det vår last som var orsak till uppslutningen, inte vi själva. Det hörde inte ett ljud, inte ett ord yttrades när kistan med den gamle fiskaren lyftas iland. Tyst följde människorna efter i procession då kistan bars i riktning mot den lilla vita kyrkan och eftersom det inte fanns någon annan väg att gå, så hamnade vi tio IAL-volontärer sist i begravningståget. En underlig början av ett arbetsläger och vi utgjorde sannerligen också en underlig kontrast med ryggsäckar lysande i blått, grönt och orange mot de sorgklädda människorna.

Skolan där vi skulle bo innehöll en enda sal och den kom att bli vårt hem för tre veckor framåt. Ett klassrum som mycket påminde mig om min gamla skola. Längst fram fanns ett podium med en kateder och bakom denna svarta-tavlan. Fyra kartor hängde på väggen vid ena sidan och en fotogenkamin stod på golvet vid den andra sidan. Däremellan, på det fria utrymmet, hängde Färöarnas honatiores. Stora män genom tiderna - och nästan ursäktandes sin egen existens - en kvinna. Nere i änden av salen stod en bokhylla. Det var sannerligen inget frosseri i böcker som rådde i detta lilla skolhus. Men det var som en nostalgiresa till min egen barndoms småskola.

Att åka på arbetsläger har den stora fördelen att man kommer nära folket, tar del av deras glädje och delar deras sorger. Vår första arbetsdag, en fredag, blev inte en vanlig arbetsdag. Istället inbjöds vi att delta i Hesturfolkets avsked av den gamle fiskaren. Det kom att bli en upplevelse som riktigt kröp in under skinnet på oss och som vi aldrig glömde. En melodisk psalm, som inte hade någon hjälp av någon orgel, strömmade ut från den lilla kyrkan och bars av vinden bort över de grönklädda kullarna och försvann ut över det ödsliga havet, uppslukades av bränningar och sjöfåglarna skrik. “Tú fylgdi mæg fyrst, tá i vøggu eg lá… ”

Ceremonien var över. Döden hade fått sin del. Nu skulle livet ha sin. Alla på ön, ett femtiotal personer totalt, samt vi volontärer, bjöds in i omgångar för gravöl. Och alla på ön hade hjälpt till. I ett hus var det dukat i största rummet och när stolarna inte räckte till, hade man klätt plankor med brunt omslagspapper som extra sittplatser. Också i husen påmindes vi om människans förgänglighet. Gulnade fotografier och hårlockar av för länge sedan hädangångna förfäder hängde bakom glas och ram. Generationer och släktled klädde väggarna i finrummen. Barn och gamla. Liv och död. Och uppe på kyrkogården vilade Hans Sivar Kolbjørnsen under ett tunt lager av Hesturs mylla.

Vårt uppdrag på Hestur var att färdigställa den simbassäng föregående års arbetslag hade börjat. Men varför bygga en bassäng på en liten ö omgiven av vatten? Förklaringen var helt enkelt den att vattnet runt Färöarna är kallt året om, öarna stupar rakt ner i vattnet och några ”badstränder” finns inte. Därmed är möjligheterna för färöingarna mycket små att lära sig simma, vilket är en klar brist med tanke på att de flesta av öarnas innevånare jobbade inom fiskerinäringen.

Arbetet på ön medförde att vi kom väldigt nära den lilla lokalbefolkningen. Förutom fiske ägande de sig åt fårskötsel. Ungefär trehundra får betade på de gröna sluttningarna. En dag fick följa med för att se fåren klippas och märkas, vilket visade sig vara en något blodig tillställning. Fåren blev nämligen av med mer än pälsen. Ena örsnibben klipptes också av som tecken på att de tillhörde den södra delen av ön. Blodet rann ned för pälsen på lammstackarna och den gråvita, ulliga pälsen färgades rödfläckig.

Arbetet på ön gav förutom kontakterna med befolkningen också tillfällen att resa runt mellan öarna på helgerna. Det kunde bli små äventyr i sig. Som resan ut till Trollanäs t.ex. Dit ut fanns ingen bilväg. Enda möjligheten att ta sig till Trollanäs var med postbåten i bitvis grov sjö, eller att vandra en livsfarlig slipprig, smal stig över bergen.

Sjön bröt hårt mot de svarta klipporna och till en början syntes inte en enda människa till. Någon brygga fanns inte, än mindre någon hamn. En trappa som ledde uppifrån en klyfta i berget slutade vid en cementplattform, ett par meter i fyrkant och belägen kanske fyra-fem meter över havsytan. När vi närmade oss kom en man sakta nedför trapporna, släpandes på mjölkkrukor.

En fångstlinan kastades ut från vår båt och den grövre transportlinan drogs mot land. Avståndet var för stort för att kasta över något. Allt kastades antingen i sjön eller hängdes under linan vilken besättningen försökte hålla den spänd medan båten kastades av och an. Vågorna bröt mot land och vita vattenkaskader spolade över klipporna. Ibland bröt det över mannen som stod iland och han försökte hoppa undan. Hur kan man bosätta sig på en plats som denna? Jag begrep det helt enkelt inte. Någon konversation kunde inte ske mellan besättningen på båten och mannen iland. Bränningarna dånade allt för kraftigt för att detta skulle vara möjligt. En hälsning utväxlades med handen och dagens besök var slut.

Båten vände om och styrde in mot Mikladalur. Den här gången hade vi sjön akterifrån och det gick förhållandevis bra. Sjön tycktes dessutom ha lugnat sig något. En kvinna skulle tas ombord och jag såg folk iland binda ett rep runt midjan på henne. Tänkte de kasta henne i sjön och därefter dra den stackars kvinna till båten som de gjort med mjölkkrukorna vid Trollanäs tro? Men, nej. Istället väntade skepparen in rätt våg, gick så nära land han någonsin vågade under ett kort ögonblick medan männen iland helt enkelt kastade iväg kvinnan som sekunden efteråt fångades upp av de bägge besättningsmännens starka armar. Samtidigt slog den rutinerade skepparen full back i maskin för att undgå att båten skulle krossas. Det gällde minsann att hoppa i rätt ögonblick! Och skulle man ha missat var det ”bara” att försöka hala upp en våt tant och göra om bravaden. Om hon inte dessförinnnan hade slagits fördärvad mot klipporna av bränningarna förstås…

Det tycktes aldrig bli en dag utan regn. Ofta följde vädret samma mönster. Framåt eftermiddagen började färgen spädas ut allt mera i våra burkar. Vid sextiden gav vi upp vidare fasadmålande och gick för att tvätta av oss den klibbiga gröna färgen. Därefter gick man till någon bofast, kanske till handelsmannen för att få tillfälle att duscha och tvätta håret. Det senare var alldeles absolut nödvändigt eftersom cementdammet gjorde håret förunderligt fast. Hårstyling var ett begrepp som inte var uppfunnet då. Men vi omsatte det i praktiken i alla fall.

För att finasiera bygget skulle det en söndag hållas en stor basar. Hundratals människor kom från olika öar och den lilla ön tycktes krylla av människor vilka spenderade sina slantar på lotterier och lyckohjul, på kaffe och cigaretter. Själv köpte jag fyra lotter, men någon vinst blev det ju inte. Och hur skulle jag förresten ens kunnat veta om jag vunnit? De ropade ju upp numren på färöiska och jag begrep icke ett ord!

I slutet av juli 1979 hade vi äntligen hunnit gjuta färdigt och målat klart. Bassängen fylldes sakta med vatten och vi kände oss stoltare allt eftersom nivån steg. Vi hade lyckats hålla tidtabellen med marginal och vårt uppdrag var därmed slutfört. Vi kunde resa hem i förvissningen om att vi hade gjort ett gott jobb, hade gjort något som var viktigt för lokalbefolkningen. Vi hade inte blivit rika i pengar, för vi hade naturligvis inte tjänat en enda krona på vårt jobb. Men vi var desto rikare på erfarenheter och uppfyllda av minnen. Här hade saker inträffat som aldrig skulle kunnat hända hemma. Färöarna var helt enkelt så annorlunda. Var får man annars ena stunden lift med en polisbil och i nästa stund med en stor, enögd slaktare och blir placerad bland blodiga köttstycken i en skranglig skåpbil, klippt och skuren som ur en kriminalfilm? Och var någon annanstans kan man bli vittne till ”Grindadrapet” då valar strandar och folk blir som tokiga? Vi hade ätit lunnefågel med inbakad sockerkaka, vi hade blivit akterseglade flera gånger, vi hade seglat med lik i lasten och korsat havet i små öppna båtar. Vi hade lärt känna underbara människor, vi hade sett och upplevt en fantastisk natur. Dessa öar med sina sönderbrutna klippor, piskade av havsvågor, översköljda av fräsande skum och grönskimrande vatten. Dessa nordens Kap Verde, dessa gröna öar.

Tack IAL för de fantastiska upplevelser jag fått på era läger. Tack alla ni aktiva som oförtrutet arbetar vidare inom föreningen och låter den leva vidare så att också dagens ungdomar får samma chans som jag fick!

Bengt-Olof Johansson