Färnebo folkhögskola, 23/7-3/8 2007

Här kommer en liten berättelse om mitt första läger som lägerledare. Eftersom det är omöjligt att beskriva allting tänkte jag försöka samla några av de bästa intrycken/upplevelserna från mina veckor i Österfärnebo, södra Gästrikland. Att uppleva att lägret fungerar, att på ett sätt ha ansvar för deltagarna (speciellt märkbart när, som i mitt fall, tre av deltagarna måste uppsöka läkarvård) samtidigt som man är en del av gruppen. Innan jag åkte tänkte jag mycket på hur det skulle vara att ha ledarrollen i ett sådant sammanhang som ett läger, där kontakten blir mycket intensiv och föreställde mig diverse skräckscenarion, men när jag kom dit kände jag mig direkt hemma. Skolan där vi var, Färnebo folkhögskola, är mycket speciell och trivsam som jag upptäckte när jag besökte dem innan lägret och eftersom jag är från Gävle kände jag mig hemma i ’trakten’; något som var speciellt skönt när vi, med en stukad vrist, var tvungna att åka till akuten i Gävle en kväll, samtidigt som jag skämdes lite över att jag, född och uppvuxen ca 7mil från Österfärnebo, inte visste mer om aktiviteter i närheten. Att vara ledare på ett läger i närheten av min hemort kändes också speciellt, då jag fick se min hembygd på ett nytt sätt och upptäcka saker som jag inte alls visste fanns. Detta rekommenderar jag alltså för framtida lägerledare! Men nu till mina minnen från lägret:

Redan först kvällen var speciell. Jag hade en relativt stor grupp, 14 stycken, och de hade så mycket energi och initiativ. Det var nervöst att introducera mig för gruppen men jag hade fint stöd i min ’camp host’, Magnus, och jag kände att jag fick kontakt med deltagarna. Jag kände att allt skulle ordna sig och när jag, senare, satt vid en lägereld som en av deltagarna gjort upp, kände jag mig så bekväm. Några av mina bästa stunder från lägret var just vid eldar. I lägerprogrammet ingick en kanotutflykt till nationalparken, då vi sov över på en liten holme. Korvgrillning, gitarrspel, bastubad i en svetthydda byggd av Magnus, extratur med kanoten för att fiska, pinnbröd, varmt te, solnedgång, att sova under bar himmel, att ramla ur kanoten i en fors och börja skratta hysteriskt med min irländska kanotpartner Amanda, känslan av sol mot huden och det glimmande vattnet under mig. Vår utflykt var en succé och hälften bestämde sig direkt för att göra en till tripp på helgen. Denna blev både hårdare och mer avslappnad; en mindre grupp var lugnare och trots lite regn och hårt väder (vind!) var humöret på topp! Jag tillbringade en tredjedel av lägret utomhus i kanoten och det var helt enkelt underbart! Gruppen gjorde mig glad och även om det var ansträngande att vara så nära människor. Att sitta i ett vindskydd invirad i en yllefilt och spela kort när det regnar, att dricka te med blåbär i (vi glömde sockret), att känna att alla är nöjda, att ha intressanta diskussioner och att också sitta vid elden och vara tyst, att kämpa mot vågorna och vinna, att vara en del av gruppen, att grilla fisk över öppen eld, att vara utomhus och leka, att få ny inspiration! Alla de ingredienser som gör mig lycklig!

Jobbet vi gjorde bestod av att rensa ut skräp från bodar, köra till återvinningen, stryka några uthus med falu rödfärg, rensa ut rabatter, diverse grävande etc, men jobbet kändes aldrig som det centrala på lägret utan det viktigaste blev vår samvaro; helt enkelt gruppen som en enhet bestående av olika kulturer!

Lägret kan bäst beskrivas som intensivt. Fullt av upplevelser, så många och så starka intryck att de kommer att ta lång tid att smälta. Det var mitt första ’lägerledaruppdrag’ men knappast mitt sista! — Josefin Lindgren 2007-08-23 11:12