Kustrensning i fiskeby

Bussen är försenad. Vi får lära oss att på Island har man ett något mer avslappnat förhållande till tiden än i de övriga nordiska länderna. Efter några timmar kommer vi iväg. Vi är åtta stycken volontärer som samlats i Reykjavik för att ta minibussen över norra delen av ön till målet på östkusten- Eskifjördur. Ett halvt dygn senare är vi framme, och utmattade av alla intryck under resan somnar vi. På morgonen har dimman i byn lagt sig och vi ser den fjorden som är strax nedanför fönstret och det enorma berget som skiljer oss från grannfjorden. Dagarna går snabbt, vi rensar kustremsan och hamnen från skräp. Det blir åtskilliga säckar fyllda med gamla rep, frigolit, plast och gamla tetrapackförpackningar. Under tiden går vi och pratar, sjunger och känner oss som skattletare. Sakta men säkert lär vi känna byns invånare- istället för att gå till puben (som förövrigt har stängt pga. för få besökare) går islänningar till simhallen och umgås med varandra i en hot pot. När vi rensat klart för dagen gör vi dem sällskap och här träffar vi fiskare, de polska arbetarna i aluminiumfabriken, kanadensiska ingenjörer på samma arbetsplats, mammalediga isländskor… Det blir stopp i toaletten i skolan vi bor. På det sättet lär vi känna byns rörmokare som arbetar som fotbollstränare för division två laget samt är fritidspedagog. På helgen liftar vi bort från fjorden. Det är lätt att hitta transport. Vi kommer till slut till Seydisfjördur som känns riktigt befolkat eftersom det mitt i staden finns ett café. Efter några minuter kommer en man cyklandes på sin indiska taxicykel. Istället för passagerare har han paddlar till sin kajak. Och vips sitter vi där i kajaken mitt ute i fjorden. Om vi känt oss små på vägarna är det här värre, vi är som små flugor mitt i vattnet jämfört med de mäktiga bergen. Det är en karismatisk kajakuthyrare, som sommartid livnär sig på kajakuthyrning och vintertid bor i södra tyskland. Denna del av östkusten går det bra för. Man har oändligt mycket energi vilket bl.a. används till att bygga en aluminiumfabrik. Det har därför skett stor inflyttning av arbetare. Av våra lokala kontaktpersoner får vi reda på att arbetslösheten i landet i det närmaste inte existerar och att det anses fult att inte ställa upp att arbeta - man är då illojal mot landet som är i sådant behov av arbetskraft. Och folk börjar arbeta tidigt –barnarbete som det kallas i Sverige, ser man som något nyttigt här. I dalen finns islandshästar och genom kontakter i hot pot får vi telefonnummer till ägaren. Vi märker att allt fixar sig väldigt snabbt och enkelt här. En timma efter telefonsamtalet sitter vi på hästryggarna. Hästarna har inte ridits på ett tag och galopperar iväg och när de lugnat sig känner vi den typiska isländska gången- mjukt som om de smyger fram fast snabbt. Hästarna är som maskiner när det driver fram över stora stenar, sumpmark och hoppar över bäckar.

Efter åtskilliga dagar längs fjorden har vi finkammat området på ickenedbrytbartmaterial och vi går till simhallen för sista gången. Vet redan då att jag kommer sakna dessa rutiner, och att så snabbt fått en roll i denna by. På vägen hem tutar hästägaren på oss från sin jeep, vår lokala kontaktperson arbetar fortfarande och vinkar och Axel som ibland hjälp oss med skjuts kör förbi.

/Emilia Alfonzo