Othala - Tyskland

Detta är ett axplock av upplevelserna på lägret ”Othala” i nordvästra hörnet av Tyskland.

Jag har just kommit till Weener, där vi ska bli upphämtade av lägerledarna. Jag ser en kille i en busskur med full packning och anar att det är en annan deltagare. Det visar sig vara en glad italiensk kille som är vegan, djurälskare, gillar serier och tycker att han är dålig på engelska. Efter en stund anländer ledarna och vi träffar även på några av de andra deltagarna. Vi får låna cyklar och tar oss till lägerplatsen i Weenermoor. När vi kommer fram blir vi visade två tält där vi ska sova. Jag blir lite förvånad, eftersom det i beskrivningen stod att vi skulle få välja mellan att sova i huset, i tält eller i deras mongoliska yurttält. Några av oss åker till en kanal och badar innan kvällsmaten. Vi sover i gräset en timme, efter en dag av resande och nya intryck.

Det är som vanligt när det gäller nya saker; i början är allting väldigt nytt och ovant och tiden går längsamt. Sen kommer man in i det och helt plötsligt är det slut. Jag kanske skulle säga något om vad lägret gick ut på, vilket kan bli en smula rörigt. Jo. Ett hollänskt par har flyttat in i ett 1800-tals hus med stort renoveringsbehov. De har omvandlat bakgården till en prunkande vild trädgård. Idén är att de vill leva så ekologiskt hållbart som möjligt och anordna träffar och kurser för att inspirara andra, samt eventuellt anordna verksamhet för handikappade barn. Vår uppgift var att hjälpa till med upprustningen av stället och att själva leva i samklang med naturen. Några av oss fick även uppdrag utanför lägret, och arbetade på ekologiska jordbruk och en eko-butik. Schemat var ambitiöst, för att inte säga väldigt tidsoptimistiskt. Maten var vegansk och levnadsförhållandena var enkla, med utomhuskök med vedspis, utomhusdusch och utedass.

Idag är det jag och en tjej från Japan som lagar maten. Då gäller det att börja göra eld i spisen klockan sju så att frukosten blir klar i tid. Jag lär mig att en vedspis är ite som en eletrisk sådan. Det tar en halv evighet att laga mat, vilket även beror på att veden är fuktig. Vi lagar falafel, soppa och sallad till lunch. På eftermiddagen kommer några holländska vänner till värdparet, varav en visar hur man tovar. Jag går ifrån med jämna mellanrum för att titta till elden. På kvällen har vi lyckats laga halvfärdig stekt potatis, tomatsås, samt värmt upp gårdagens soppa. Jag är trött och inser att många kvinnor har och har haft ett jobb som är minst heltid, men inte ens räknas som ett jobb.

Ibland kommer diskussioner upp om lägrets innehåll och standard. Det är inte alla som är nöjda med maten, jobbet och levnadsförhållandena. Frågan visar sig vara känslig då värdarna tycker att de lagt ner mycket energi och ger utav sig själva och sina resurser medan några deltagare tycker att de kan kräva mer än vad de nu får. Lägrets andra vecka börjar inte bra. Två personer med fotskador (efter en trevlig vandring vid viken Dollart) varav en får åka till sjukhuset. En deltagare ramlar av cykeln i en korsning. En mindre magsjukeepidemi utbryter och en något dämpad stämning uppstår. ”Värdmannen” säger att det kanske kan vara bra att jobba lite fast man mår dåligt, men jag vilar i tältet efter lunch. Några dagar senare bryter en deltagare armen och det känns nästan ovekligt. Var kommer alla olyckor ifrån?

Sniglar har jag fått nog av. De sitter på tältdukens insida och kan ramla ner på en på natten. De sitter på tältets dragkedja. Flugor. De surrar runt överallt och man vet adrig var de suttit innan. Möss. Vad är det som piper och kilar runt under tältet? Kan det vara en mus? Ja, ja, man får väl tåla dem. En av deltagarna sa ”Every animal is my sister and brother”.

Sista kvällen vankas pannkakor stekta på spisen i yurten. De är gjorda på surdeg med råg-, vete- och kikärtsmjöl och smakar mycket gott. Jag kan äta normal mat igen och är glad. Kvällen slutar med dans, trumsession och ekologiska snacks. Alla får frön i present av värdparet. Vi har skrivit ner varandras mejl och något om varje person. Alla är så där idylliska som man bara kan vara den sista dagen.

Det finns så mycket mer att säga Gemenskapen vid elden en kväll Samtal om förhållandena för kvinnor i Tadjikistan Volleyboll utanför tälten En kattugglas jamande i natten Sallader gjorda på vad trädgården ger Alla dessa människor som delat med sig av sig själva Trots alla smärre förödelser vill jag jobba som volontär igen.

Helena Magnusson, 2006