“Prepare for hard work” - Slovenien

Det är inte lätt att fatta sig någorlunda kort, när man ska berätta om ett dussin dagar som innehöll så otroligt mycket. Volontärlägret vid Grad Brdo i Lukovica, Slovenien hör till de bästa och märkligaste perioderna i mitt liv.

På tisdagseftermiddagen fick lägret besök av Barbara, som representerade den slovenska volontärorganisationen. Hon kom för att intervjua oss om hur vi hade haft det hittills under lägret, om det motsvarat våra förväntningar och hur väl vi fungerade som grupp. Den kvällen var det fullmånefest, och efter intervjun stannade hon kvar på festen i några timmar innan hon åkte.

Sent på natten, när vi bara är fyra som fortfarande är vakna och kurar vid lägerelden, känner jag att jag måste fråga: “Rado, sa du något speciellt om mig till Barbara?” Lägerchefen Rado rynkar pannan: “Nej … hurså?” “Jo, när vi sa adjö, lade hon till något som jag tyckte var en aning märkligt - åtminstone för att komma från någon som bara känt mig i ett par timmar: 'This camp will change your life!'”

Rado hostar till och börjar skratta, hest och kacklande: ”'This camp will change your life'?! We must celebrate!” - och så stapplar han iväg till kylskåpet för att korka upp ännu en flaska champagne …

* * *

I skrivande stund är det ungefär ett år sedan jag först fick idén att åka ut på volontärarbete. Det arbete jag gjorde för brödfödan hade då börjat kännas som ett sisyfosarbete, repetitivt och otillfredsställande. Jag ville söka andra värden - hugga i ordentligt och få lite skit under naglarna, åstadkomma något som kunde få stå kvar ett tag och kanske glädja någon annan. Jag gjorde några hastiga sökningar på de mest kända organisationernas hemsidor, men med nedslående resultat: Antingen var jag för gammal, eller så saknade jag önskad yrkeskompetens, eller så passade inte den ideologiska profilen … När jag närapå hade gett upp, gjorde jag en bredare sökning och hittade en sida med länkar till diverse organisationer - däribland IAL.

Det blev en lång väntan på lägerkatalogen, och när den äntligen kom var det bråttom att ansöka, åtminstone om jag skulle vara säker på att få mitt förstaval. Mycket frisk luft skulle det vara, kanske något kulturellt, helst nere på kontinenten … jag fastnade för “Camp Brdo”, och några veckor senare kom antagningsbeskedet. Natten till den 5 juli steg jag så av bussen vid stationen i Ljubljana, Sloveniens lilla huvudstad (bara 200.000 invånare), och började traska runt på måfå med mina tunga väskor, i jakt på ett av de vandrarhem jag blivit rekommenderad. (Den lilla promenaden tog mig bl a till ett av de dyraste fyrstjärniga hotellen i staden, där jag vänligen avböjde ett singelrum à 130 euro, för att i stället be om en karta så jag skulle kunna hitta till det billigaste vandrarhemmet!)

Dagen därpå hade vi lägerdeltagare fått instruktioner om att invänta ledarna vid en bar i Lukovica, 20 minuter med buss från Ljubljana. Tyvärr saknades skyltar vid busshållplatsen, och jag blev avsläppt någon kilometer bortanför Lukovica … men vädret var strålande och jag var på ett orubbligt gott humör, så promenaden tillbaka kändes inte jobbig, trots tungt bagage - och jag var ju mentalt förberedd på strapatser; Lägerbeskrivningen i IAL:s katalog avslutades med ett kärnfullt: “Prepare for hard work”, och förmodligen hade det betydelse för vilka som hade sökt sig dit. Det var bra spridning på våra hemländer: Belgien, Finland, Frankrike, Italien, Slovakien, Spanien, Sverige, Tjeckien - förutom lägerledarna Rado och Simona från Slovenien.

Jag hade kommit tidigt till Lukovica och fick sitta ensam utanför baren en god stund, men med nästa buss kom spanjorskan Adela och Ondrej från Tjeckien. Nästan samtidigt med lägerledarna kom också italienska Chiara bakpå sin pappas motorcykel. Rado körde upp våra väskor med bil medan Simona ledde oss till fots upp förbi slottet, Grad Brdo. Vår inkvartering, som i lägerkatalogen beskrevs som “outside under a drying frame”, visade sig i verkligheten vara ett slags hölada utan väggar - kozolec på slovenska. En kozolec har ett antal sten- eller betongpelare per långsida, och mellan pelarna löper bjälkar horisontellt med några decimeters mellanrum. På bjälkarna är det meningen att man ska hänga hö, som då kan torka i någorlunda skydd från det tidvis häftiga regnandet. Strax under taket finns också ett loft, mer skyddat från väder och vind.

När vi nådde lägret var Sander från Belgien redan där, i full fart med att laga oss lunch. (Sander hade anlänt redan dagen före och hade fått umgås med Rado på tu man hand, vilket bland annat inkluderade sightseeing i rallyfart.) Allteftersom nu eftermiddagen gick, droppade fler deltagare in och runt kvällsmaten var vi fulltaliga. Rado dikterade ett schema för aktiviteterna under lägret och vi lottade fram matlag för de närmsta dagarna.Våra bäddar gjorde vi av hopskuffade höbalar - det blev ganska hårt och knöligt, men något mjukare och varmare än att ligga direkt på marken, och oftast gick det att hitta en bekväm sovställning. Vi hade tur med nattvädret, och det var nog bara den allra sista natten, när temperaturen kröp ner under tio plusgrader, som vi blev riktigt frusna. Lite värre var det - speciellt de första nätterna - med kyrkklockorna som slog varje kvart, dygnet runt … och mer och mer intensivt i de tidiga morgontimmarna allteftersom söndagen nalkades!

Från början var det meningen att vi skulle ha arbetat huvudsakligen i och omkring den gamla slottsruinen, men i ruinen fick vi över huvud taget inte gå in - det ansågs för farligt. Det första arbetet vi gjorde, var att ta bort ogräs och gammalt grus från en gammal gångväg, för att sedan lägga på nytt grus. Därefter jobbade vi en del med att röja i en gammal trädgård nedanför slottet, men sedan blev det mer och mer arbete på privat mark. (I mina ögon var det ändå helt okej eftersom ägarna, familjen Kersnik, upplät sin kozolec och ordnade med en hel del praktiska saker och bjöd på mat och godsaker vid ett par tillfällen.)

Eftermiddagarna och kvällarna bjöd på många utflykter och aktiviteter - det är verkligen fascinerande hur mycket som kan rymmas i ett land som inte är mycket större än Skåne! Vi besökte ett motorcykelmuseum och ett arboretum (en botanisk trädgård med fokus på träd); vi fick se det mäktiga massivet Triglav på nära håll, vi tittade in på Lukovicas mikrobryggeri, vi slog ett lokalt damlag i volleyboll, vi vandrade över Velika Planina och badade i sjön Bled. Om lägret hade någon absolut höjdpunkt, kan det nog ha varit fullmånefesten; En av Sloveniens största vinodlare höll champagneprovning, ett par lokala musiker spelade både slovensk folkmusik och pop- och rockdängor och vi åt och drack mycket gott till långt in på småtimmarna.

Mot slutet av lägret kände sig nästan alla riktigt nöjda - det vill säga alla utom Rado … Av någon anledning, som ingen riktigt lyckades lirka ur honom, tyckte han lägret varit misslyckat, och den sista kvällen var hans humör riktigt uselt; vid lägerelden klagade han bland annat på att vi aldrig lyckats “samla våra energier”, han högg ved med stor frenesi och gjorde nog ett allmänt skrämmande intryck på fransmannen Kevin. (Kevin hade blandat ihop platsen för vårt läger med tiden för ett annat, och dök helt enkelt upp i Lukovica under vår sista kväll, till ömsesidig förvirring.) På morgonen när vi hade röjt ur vår kozolec och tog farväl av Rado, släppte han iväg oss med ett riktigt bistert: “Don't look back!”. Härifrån fick Simona ta ledningen (Rado hade inte låtit henne få så mycket att säga till om under själva lägret), när några av oss reste mot kusten för att besöka ett annat volontärläger, där det också fanns plats för Kevin … men det är en delvis annan historia.

Som sammanfattning var min upplevelse av volontärlägret och Slovenien inspirerande - jag kommer att rekommendera andra att prova volontärläger, och jag kommer definitivt att rekommendera Slovenien som resmål. Nästa år skulle jag vilja hinna med både att åka på volontärläger på kontinenten och att leda ett läger i Sverige.

Tommy Vaske, 2006