Renovering av ett medeltidsslott i Blamont, Frankrike

Jag reser söderut under sommaren. Mitt första stopp är Blâmont, någonstans i Alsace-Lorrainetrakten, som varit franskt och sen tyskt och sen franskt i flera omgångar och bitterheten och de konstiga dialekterna lever än kvar får jag höra under mina två veckor där. Hursomhelst, Blâmont är inte stort, där finns två kaféer, en bank, en tobaksaffär och två mataffärer, en biograf och ett slott (eller snarare dess ruiner sedan det blev sönderbombat under andra världskriget). Vi slår upp våra tält på byns campingplats som ligger vackert vid en förorenad sjö. Dessvärre får vi senare även veta att denna campingplats råkar vara byungdomarnas utehäng; ungefär som att ta moppen till den lokala macken för att dricka folköl, åker de dit med sina mopeder framemot småtimmarna och roar sig med att kasta sten mot soptunnorna till ett entonigt kling, kling, kling eller att krypa in genom ett hål i stängslet och slå på våra tältdukar och göra konstiga ljud.

Jag är i Blâmont för att delta i ett arbetsläger som SCI France anordnar tillsammans med den lokala associationen ”Clêf de voûte” som arbetar med restaurationen av byns medeltidsslott. Vi är en grupp på 20 volontärer, under förberedelserna för medeltidsfestivalen stiger antalet till 60, och gruppen består till störst del av fransmän och ett tiotal andra européer. Vi går upp vid åttatiden på morgonen, dricker kaffe och äter en bit baguette, och sen börjar arbetet vid nio. Vi står på stegar och rensar slottsväggarna från ogräs, lyfter sand i hinkar, murar väggar, krattar, lyfter höbalar, murar ännu mer, lyfter sten i hinkar, blandar till murbruk och murar ännu mer, hugger sten till vackert formade fyrkanter, monterar upp skyddsställningar, och murar ännu mer.

Jag får vid ett flertal tillfällen frågan varför jag valt att komma till just Blâmont. Det finns självklart flera orsaker, men det som avgjorde frågan var förmodligen de inre bilder min vilda fantasi lyckades producera. Jag berättar att jag tyckt att idén att renovera ett medeltidsslott hade något slags romantiskt skimmer över sig, jag såg väl prinsessor och riddare i tinnar och torn antar jag. Detta får jag nu äta upp. Flera gånger. Nog för att det finns tinnar och torn, men i övrigt är slottet verkligen en ruin. En vacker ruin förvisso, men ändå! Och arbetet går inte ut på att återställa slottet i nyskick, utan snarare att stabilisera väggar och andra ytor så att det inte förfaller än mer. Studietemana är arkeologi och medeltiden och våra arbetsledare, Anne och Fabrice, är otroligt kunniga och entusiasmerande. Och i övrigt finns det visst romantik runtomkring oss med pussande och hålla i handen – 5-6 lyckliga par har funnit varandra, i arbetet under dagarna, eller kanske kring lägerelden om kvällarna.

Så kommer dagen för medeltidsfestivalen och jag får vara prinsessa för en dag. Vi stiger upp med solen för att montera upp tält, bänkar och bord och sedan klär vi om och kliver in i 1100-talet. Jag får äran att vakta ett dryckesstånd och ett tält med medeltida lekar. Någon gång mitt på dagen blir jag uppvaktad av en jonglerande joker som bockar och frågar om jag är lycklig över att se honom, jag niger jakande med slöjan i hand. Det är otroligt varmt och framemot kvällen när våra 3000 besökare gått orkar vi plötsligt inte längre utan sätter oss på trottoaren och dricker medeltidsvin och sedan släntrar vi ned mot campingen för att se fotbollsfinalen och sedan går vi upp till slottet igen for att dricka öl medan Vincent spelar gitarr och sjunger vackert med sin brutna stämma kring lägerelden.

Anna-Karin Darpö, 2006