The Dig camp – två intensiva veckor i Lettland

Efter att ha släpat kabinväskan från hamnen genom kullerstensgatorna i Rigas gamla stad kom jag till slut fram till busstationen - vår mötesplats. Därifrån skulle vi åka buss till staden Jelgava och, visade det sig, därifrån vidare till byn Stalgene. Där skulle vi, enligt lägerbeskrivningen, under två veckor bygga en lekplats.

Stalgene är en by med 3.000 invånare som ligger i hjärtat av Lettlands jordbruksbygd, fyra mil rakt söder om Riga. I byn finns en internatskola som tar emot barn från den omgivande landsbygden. Vi lägerdeltagare blev inhysta i själva internat-delen. Huset låg i utkanten av byn och var av överraskande god standard. Byn kändes överlag välmående och trivsam.

Arbetsuppgifterna visade sig bestå i att anlägga en parkväg, arrangera om en trädgård med blommor samt ett antal andra mindre projekt. Lekplatser fanns det två stycken redan från början. Nästan allt arbete utfördes utomhus och eftersom vädret var fint passade det bra. Grundtanken var tanken att deltagarna skulle kunna rotera mellan olika uppgifter. I praktiken kom det efterhand att bli så att killarna enbart fick utföra fysiskt tunga uppgifter, främst att gräva, medan tjejerna fick sköta trädgårdsarbetet.

På lägret var vi femton deltagare samt två lägerledare. Deltagarna kom från Spanien, Italien, Belgien, Tyskland, Finland, Estland, Ryssland, USA, Polen, Tjeckien, Slovenien och så jag från Sverige. Våra lettiska lägerledare var två 18-åriga killar, Armands och Kristaps. De hade båda nyligen gått med i organisationen SPIC (uttl. Spits) som stod bakom lägret. Anledningen att de valt att bli lägerledare var att de ville förbättra sin engelska. Deras uppdrag handlade, såsom de såg det, om att agera översättare samt att organisera fritidsaktiviteter.

Upplägget av såväl arbetsuppgifter som aktiviteter var till stor del skapat av de anställda på byns kommunala ”aktivitets-center” (en sorts kombination av ungdomsgård och studieförbund). Ett av de mer lyckade initiativen var aktiviteterna tillsammans med ungdomar från byn. Det hela inleddes med en kväll där vi fick bekanta oss med varandra och leka lekar. Senare ordnade vi gemensamt en bastu-fest vilket blev höjdpunkten på lägret.

Sista kvällen i byn stod aktivitets-centret för en avskedsfest för oss lägerdeltagare. Ordföranden för kommunstyrelsen kom dit och höll tal och delade ut diplom. Hon hade varit en drivande krafterna bakom lägrets tillkomst och det var tydligt att hon var nöjd med själva arbetet.

Mat serverades i skolans matsal och kvaliteten var bra. De av oss som var vegetarianer fick ibland nöja oss med potatis och sallad men det kändes inte som något problem. Tillgången på mat var god och alla verkade nöjda. Efter middagen gick allt som oftast ett lämmeltåg av lägerdeltagare till byns lanthandel för att handla öl. Senare på kvällen ägnade vi oss åt olika aktiviteter i bostadshusets allrum. Fia med knuff var en favorit.

Lägret uppmärksammades i lettisk media och vi fick besök av två provinstidningar samt nationell TV. Det var tydligt att frivilligt arbete var något som för många letter framstod som främmande. En journalist undrade varför vi valde att jobba istället för att ha en mer lättjefull strandsemester. Jag svarade att det var ”bättre att gräva än att ligga på stranden” och det visade sig bli huvudrubrik för reportaget.

Avsaknaden av bra vägar och fungerande kollektivtrafik gjorde att vi, de blygsamma avstånden till trots, var ganska isolerade i byn. Eftersom vi var många gick det bra att sysselsätta sig ändå. Under helgerna åkte vi till Riga som är en fin och mycket sevärd stad. Där ägnade vi oss åt att gå på några museer samt att dricka öl. Vi åkte även på en utflykt till staden Bauska nära gränsen till Litauen. Där tittade vi på stadens gamla borg som sprängts i bitar av Karl XII. Letterna håller idag på och försöker återuppbygga (!) borgen. Kombinationen av medeltida murar och moderna betongfundament kändes inte helt övertygande.

En uppenbar brist på lägret var att det inte fanns något study-theme, något som också påpekades. Med mer erfarna lägerledare hade det nog kunnat bli något av ett mönsterläger. Trots bristerna kändes helheten ändå bra, något som flertalet lägerdeltagare verkade hålla med om. Att åka på läger var för mig en ny och annorlunda upplevelse och jag ser fram emot att åka iväg nästa sommar igen.

De olika projekt vi arbetat med färdigställdes av byborna under sensommaren. I september fick vi lägerdeltagare ett e-mail med bilder som visade hur slutresultatet blivit. Enligt vad som sades finns planer på att genomföra ett läger i Stalgene också under 2005. Jag kan i så fall utan tvekan rekommendera det.

Trots att Lettland är ett litet land är skillnaderna mellan de olika regionerna betydande, inte minst när det gäller ekonomiskt välstånd. Stalgene ligger i jordbruksregionen Zemgale som är relativt välutvecklad. Jordbruket är intensivt och traktorer och skördetröskor är en mycket vanlig syn. I den fattiga regionen Latgale längst i öster är det vanligt att bönderna istället använder hästar i jordbruket.

En kontroversiell fråga i Lettland är behandlingen av den stora ryska minoriteten. Alltsedan Sovjets fall har de av staten betraktas som inkräktare och förvägrats medborgarskap. Under 90-talet fanns en öppet diskriminerande lagstiftning som gjorde det omöjligt för ryssar att få medborgarskap. Efter hård internationell kritik togs lagstiftningen bort och ersattes med krav på godkänt resultat i särskilda prov i lettiska och lettisk historia för att få bli medborgare. Detta skulle kunna bli ett utmärkt study-theme för ett framtida läger.

Av Jens Thulin, 2004