Volontärläger i Albanien

En av de nätter jag jobbade inom hemtjänsten berättade min kollega för mig om IAL (intenationella arbetslag) och de läger hon varit på genom dom. På den vägen blev det och ett år senare fick jag möjligheten att komma till Albanien.

Där skulle jag tillsammans med tretton andra volontärer arbeta med tolv minderåriga interner på ett fängelse i Vaqarr.

Den 8 augusti möttes lägerdeltagarna vid Skanderberg-statyn i Tirana (Skanderberg är en av Albaniens stora nationalhjältar). Efter åtta timmars bussresa var jag trött men full av förväntan över att få möta de andra volontärerna och åka till vårt blivande hem för de kommande två veckorna. Alla 14 volontärerna inklusive de två lägerledarna bodde i Vaqarr, en liten by utanför Tirana. Volontärerna kom från olika länder i västeuropa förutom de fyra volontärer som kom från Albanien. Efter att ha fått information om att “living conditions will be typical Albanian village style” blev jag glatt överaskad när vi kommer fram till ett hus där vi hade allt vi behövde och lite därtill!

Dagen därpå gick vi till fängelset för att träffa dom tolv internerna vi skulle jobba med. Innan vi kunde komma in i fängelset blev vi visiterade. Eftersom det var flest tjejer bland volontärerna var det många som var glada över att visitationen genomfördes av en kvinna. Proceduren kring visitationen upprepades varje morgon tillsammans med noggrann passkontroll.

Jag förväntade mig att det skulle bli två tuffa veckor, med de unga interna som ständigt prövande var våra gränser gick och att de skulle vara slutna efter alla hårda taggar de mött i livet. Vi möttes av ett något blygt och nyfiket gäng på killar som alla var mellan 15-17 år gamla. De var mycket mer tillmötesgående än vad jag kunde drömma om. Vi presenterades oss och delade in oss i grupper med en volontär från Albanien i varje grupp för översättning. Efter att ha berättat lite kort om oss själva och hittat olika saker vi hade gemensamt inom gruppen, presenterade vi det för dom andra grupperna ungefär som; ” Vi i vår grupp har gemensamt att vi tycker om romantisk musik och havet.”

Efter den korta presentationen satte vi igång att planera hur vi ville måla två av fasaderna vi fått till förfogande i fängelset. Efter en lång diskussion kom vi fram till att det skulle bli ett vackert landskap med våra olika länders flaggor formade som hjärtan på den största väggen och på den mindre väggen fick killarna friheten att måla vad de ville. På den fria väggen blev det allt från blommor, vapen, solnedgång vid havet och ett hjärta med svärd igenom och blodsdroppar. Dagen efter satte vi igång och måla fasaden och det engagerade de allra flesta i gruppen. Resten av lägrets dagar fylldes bland annat av fotboll, samtal om deras framtid, lektion och diskussion om männskliga rätigheter, sång, lekar, vi målade t-shirts, hade en mini-olympiad och de försökte lära oss albanska folkdanser. dansen var dock med skiftande resultat! Killarna var överlag engagerade och tyckte att de flesta av de aktiviteter vi gjorde var roliga.

Svårigheterna med att kommunicera underlättades av kroppsråk och gester samt tolkhjälp av volontärerna från Albanien. Dock var det mycket som sas som inte blev översatt för oss. Bland annat blev två av tjejerna från Albanien utsatta för olika påhopp och hot vilket vi inte visste om förrän lägrets allra sista dagar. Det hade varit lättare om vi hade vetat vad som pågick för att kunna ta upp och prata om problemet istället för att försöka lägga locket på. Vi tjejer från västeuropa blev inte utsatta för några hot eller påhopp vilket kan ha berott på att killarna identifierade oss först och främst som utlänningar och inte utifrån vårt kön.

En stor brist i fängelset var att internerna inte hade någon möjlighet att förbereda sig för livet utanför fängelse murarna och några av dem kunde varken läsa eller skriva. På frågan vad de ville med sin framtid var de flera som ville åka utomlands, de flesta till Italien. Några ville studera och en del drömde om att träffa en tjej och skaffa familj.

Vår sista dag i fängelset hade vi fest med lotteri, chips, godis, läsk och disco-dans. Vi hade också en gemensam utvärdering av veckorna. En av killarna sa att han hade märkt att kvinnor i västeuropa verkar ha en bättre ställning då de är mer självständiga och fria än i Albanien. Socialarbetaren på fängelset som var med oss under de två veckorna, berättade att hon sett talanger hos pojkarna som hon inte visste fanns trots att hon jobbat där i fyra år.

När vi kramades hejdå blev mina ögon som överfyllda dammar. Alldeles rörd och upprörd hörde jag hur dörrar stängdes bakom mig när vi lämnade fängelset. Rörd för att jag hade fäst mig vid killarna. Upprörd för att världen är så förbannat orättvis. Var hade jag hamnat om jag hade fötts med deras förutsättningar?

När vi lämnade fängelset såg vi en massa händer som vinkade genom gallret från killarnas celler. Vi vinkade tillbaka, tårarna rann och världen känndes väldigt stor samtidigt som livet kändes rikt.

Utöver jobbet i fängelset hade vi studier om männskliga rättigheter och talade om våra hemländers förhållande till dessa. Vi gjorde också ett studiebesök på “mjaft-movement” (mjaft betyder “nog” på Albanska) en organisation som jobbar med att fördjupa demokratin och bekämpa korruptionen i Albanien. Det fanns också tid till att åka till stranden och besöka Vlora, en av de vackra kuststäderna i Albanien.

Lägret organiserades av PVN som är den nystartade albanska grenen av SCI (Service Civil International) som är en stor organisation med förgreningar i många länder. SCI är en organisation som har till syfte att främja fred genom att anordna läger där arbetet ska ha någon form av samhällsnytta och som möjligör möten mellan människor från olika kulturer.

Under min tid i Albanien kände jag att mitt liv hade mening och sammanhang. Jag åkte hem och kände mig stärkt av alla nya möten, platser, upplevelser och kanske också för att jag faktiskt gjort något! Även om aktiviteterna inte förändrade någons liv, är jag övertygad om att killarna och vi volontärer hade två roliga och annorlunda veckor. Kanske märkte de att de hade talanger de själva inte visste om och kanske kunde vi ge några av dem en mer positiv självbild, eftersom vi i såg dem som killar i 15-17 årsåldern istället för att koncentrera oss på de brott de begått.

Av: Malin Sagrén Publicerad 9/11 2005 på Sveaplanet